BAKTRUPPEN
Moderna dansteatern


De trikåklädda norrmännen är tillbaka; en färgglad kedja av sju kroppar ålar som en bullig turkos-orange reptil över golvet. Baktruppen är förvisso inga sceniska duvungar, men de agerar som en flock glada barn som oförväget imiterar den moderna dansens och truppgymnastikens koder utan att bry sig om sina fysiska tillkortakommanden.

Den nya föreställningen, framarbetad under en gästperiod hos den portugisiske koreografen Rui Horta utanför Lissabon, är så färsk att den saknar titel. Men den följer upp förra årets stycke "Do & Undo" som gästade Stockholm under Perfect performance-festivalen.

Den här gången tycks gruppen också ha inspirerats av "österländsk andlighet". Röken som efter visst bök pyser ur rökmaskinen förvandlar rummet till ett moln vari dansarna sitter försjunkna över taniga stränginstrument. Dessa behärskar de lika lite som dansen. Här exponeras klumpiga skutt, fumliga lyft, rinnande svett och putande magar samt yrselattacker - alla sorters magplask som
normalt är tabu på scenen. Inte ens vissla kan de göra ordentligt. Publiken fnissar och det är lätt att sympatisera med idén om flock, kropp och individ. Det blir dock väl långt, och man hinner tänka att det mest imponerande med Baktruppen - vars koncept blivit trend i Europa - är att de under alla år sedan starten 1986 lyckats behålla sitt uttryck av spontan, hämningslöst oskolad aktion. Det gäller (förstås) mest männen. Likt oskuldsfulla barn exponerar de sina omallade fysionomier och förmedlar sann, tillåtande livsglädje.


ANNA ÅNGSTRÖM
Svenska Dagbladet 04.05.04