Utskrift från DagensNyheters nätupplaga, DN.se.
Publicerad 7 apr 2003 08:39
Våldsamt lustmord på nöjeslivet
Forced Entertainments lek med showbiz liknar teater, medan Baktruppen gör poesi med sina mänskliga skulpturer. Performancefestivalen är slut och Maria Lind-Garreau vill gärna se fler yngre performanceartister på Stockholms scen.
Scen
Verk: First Night av och med Forced Entertainment
Regi: Tim Etchells Do & Undo
Verk: Baktruppen
Plats: Perfect Performance, Kulturhuset
Med knallröda läppar, stelnade leenden och kortkorta paljettklänningar driver Forced Entertainment med nöjesbranschen - och publiken.
We come in peace, säger utomjordingarna i filmen "Mars Attacks" och så skjuter de allt och alla. Ungefär så kan brittiska Forced Entertainments föreställning "First Night" beskrivas - filmfrasen förekommer faktiskt också under kvällen - fast här handlar det om showbiz.
På den tomma scenen, som ramas in av röda sammetsdraperier, glider åtta estradörer in som underhållningens marsmänniskor. Brunmålade ansikten, knallröda läppar, stora leenden som stelnat till grimaser, gräll ögonmakeup och på kvinnorna korta paljettklänningar och extremt högklackade skor. Nu börjar det två timmar långa lustmordet på nöjesbranschen och publiken. Metoden är, precis som gruppens namn utlovar, forcerad underhållning.
Artisterna tar på sig ögonbindlar och låtsas vara medier som förnimmer sanningar om sin publik. De "känner in" färgen brunt och frågar: Har någon i publiken bruna kläder? Leken blir alltmer våldsam och slutar med en aktör som, utan ögonbindel, talar om hur var och en i publiken kommer att dö. Cancer, hjärtattack, bilolycka, slaganfall, bomb.
Forced Entertainment leker med showbizgenrens uttryck och sviker alla förväntningar på god underhållning. De sviker också varandra. En aktör som lämnats ensam på scenen börjar desperat berätta vitsar, hela tiden med förbundna ögon, händerna i vädret och med en såg i höger hand. Positionen förebådar shownumret "den itusågade damen". Ett nummer som Forced Entertainment självklart inte visar. De tar bara gesten och parar den med avsiktligt usla repliker.
Föreställningen avrundas med en halsbrytande attack på publiken. "Ni är skit och det vet ni" blir sluthälsningen. Det applåderar salongen ivrigt och länge.
Forced Entertainments festivalbidrag är, liksom belgiska Tg Stans, lika mycket teater som performance. Norska Baktruppens föreställningar, däremot, är tveklöst performance. Jag faller pladask för den korta etyden "Do & Undo", som gör poesi av den annars så spretigt vansinniga och avväpnande truppen (kan någon annan spela en hel föreställning under publikläktaren, som truppen gör i "Homo Egg Egg"?).
Iklädda beige och svarta kroppsstrumpor formar truppen kroppskedjor som hasar fram längs golvet. De sju aktörerna knyter fast och knyter upp kedjorna. De sätter sig med korslagda ben och håller varandras händer, bär varandra på raka armar, glider in under en fasthäftad scenmatta och rör sig framåt i tunneln. Allt till meditativ musik och lätt dallrande sidoljus.
Det är som Vigelandskulpturer i rörelse. Bilder av mänskliga förbindelser för publiken att associera kring. Bilder av människans absoluta livsvillkor, att från navelsträng till grav knyta och lösa upp band till andra.
Performancefestivalen, som nu är avslutad, har bjudit på europeiska veteraner med rötter i 80-90-talen och dess estetiserade kritik av den konventionella teaterns berättarform. Får man önska så blir det en ny festival med yngre grupper som speglar en nyare performance- och teatersyn. Där ute finns exempelvis artister - spanske Rodrigo García är en favorit - som börjat bygga världen på nytt genom att ta till begrepp som moral och ordning. Det vill jag gärna se i Stockholm.
Maria Lindh-Garreau
------------------------------------------------------------------------
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
--